En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Slangen som går in genom min mage
är otäckt tjock och den spolar in en
klar vätska
vanligt vatten
som strömmar genom mig och färgas
röd i min urinblåsa kommer ut i en
annan påse som ofta byts
någon gör fel
kopplar in en plomberad påse
vatten
rinner in
rinner in
kommer inte ut
stannar i mig så att jag sväller
förlorar medvetandet
endast ett vaket nattvak hindrar mig
från att dö av en inre explosion
och jag vet inte i efterhand om han
gjorde rätt som lät mig tömmas på
död.
