En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
När jag fyller 10 får jag min första
dagbok och det blir början på mitt
sporadiska skrivande och ordförrådet
växer i takt med att jag binds i sängen
med alla böcker som skrivits och
ingen möjlighet att undfly dem samtidigt
som jag drivs mot kunskapen
när jag jämför romanerna med
dagboksanteckningarna och skäms
när jag upptäcker den enorma
skillnaden mellan dem
de vinner
jag kommer inte ens tvåa.
