Jazz, salsa, rap, visa, originalkompositioner av Berndt Egerbladh och El-Hag själv, egna texter till låtar av Sting, Marianne Faithfull, Marc Almond med flera. Och ett reklamblad som hävdar att texterna har samma kvalitéer som Beppe, Povel eller Cornelis brukade visa upp. Stora ord förvisso, men det märkliga är att Patrick El-Hag aldrig behöver äta upp dem.
Detta är - i såväl text som musik - en underbart fin skiva, som trots alla de nämnda influenserna aldrig tillåts spreta, därtill är Patrick El-Hags begåvning alltför påtaglig.
Det är sånger om livet, om cynism, om kärlek mellan man och kvinna, om par som blir singlar, om vädret och om hur bra det är med söndagar.
Ska man jämföra, vilket egentligen inte är tillåtet, så påminner Patric El-Hag ibland om en mer tillbakalutad och musikaliskt sensuellare variant av Bo Kaspers orkester. Till sin hjälp har han en samling utsökta musikanter och sångare. "Är det ess-moll den går i hela vägen?" frågar trumpetaren Jan Allan innan han får sällskap med Ison (från Ison & Fille) som rappar så man får gåshud.
Och så fortsätter det; Bengan Jansson på dragspel, Camilla Henemark viskande kärleksfraser på romani, blås, fiol och nackhårsresande rytmik, allt medan El-Hags poesi rör sig - faktiskt - med de nämnda storheternas lätta elegans.
Så Där är snubblande nära högsta betyg, men det spar jag till nästa tillfälle. Ge oss mer, snarast!
BJÖRN STEFANSON