Expressen

Patrick El-Hag har lyckats både med att bli kult och ge ut en ny skiva

Själv kallar han nya showen för "mer eller mindre depressiv". Fast den är rockigare än tidigare. Patrick El-Hag är tillbaka. Inget skivbolag, knappt någon reklam alls eller hjälp från andra. Patrick El-Hag har lyckats med att både bli kult i Stockholm och ge ut ett nytt album "The Bottom Line".

Kult för att han sedan början av 90-talet upträtt med sin show, rock blandat med - nästintill - teater. Under delar av 1993 spelade han showen "Cafe Apocalypse" en gång i veckan på Studion. Publiken var trogen och recensenterna hyllade. "...Patrick är inte en så känd artist. Men han har en röst och en scenauktoritet och en förmåga att lägga erfarenheter i texter som många mer etablerade har god anledning att avundas honom", skrev till exempel DN. Sedan har Patrick El-Hag gjort fler Liveshower, men alltid på svenska. Nu är han tillbaka - på engelska. Med showen "The Bottom Line" som har premiär på Studion på annandagen.

Några nya grepp?

- Det blir mindre rullstolar och annan rekvisita än tidigare. Mer rock. Showen är överhuvudtaget mer musikalisk än de tidigare. Fast visst finns en hel del mellansnack. Singeln "What's the meaning, What's the point" från albumet "The Bottom Line" som gavs ut i våras är på väg att bli remixad och på så sätt bli mer radiovänlig. I vår och i sommar ska vi spela på en hel del festivaler, säger han. För Patrick El-Hag nöjer sig inte med bara Stockholm. Han vill ut i landet. Också.

Tobias Fröberg

Vecko revyn

Det är inte bara Tom Hjelte på Aftonbladet som gillar Patrick El-Hag, (han har legat på innelistan flera gånger). En trogen skara Stockholmstjejer och killar jublar varje gång han sätter upp en ny show.

Han sjunger om kärlek så man ryser i hela kroppen, och nu är han på g igen. Med sexigare, sensuellare och ibland otäckare låtar än någonsin, på tisdagar på Studion i Stockholm.

Var kommer alla känslor och infall ifrån?

Från mitt trasiga kärleksliv och självstudier på nattklubbar säger Patrick och skrattar. Ändå är det allvar, discotakterna, balladerna och jazztonerna till trots.

Hans texter berör båda könen, men på helt olika sätt. Precis som kärleken, eller fem-i-tre-raggen på krogen för den delen, kan upplevas på skilda sätt av killar och tjejer.

-Ja, jag tycker förstås att jag är väldigt maskulin, just för att jag vågar ta fram mina mer feminina sidor också. Det borde vara så i alla fall. Däremot kör jag ingen "drag" den här gången (förra showen fick han den manliga delen av befolkningen att dregla i svart sidenfodral, höga klackar och peruk, reds. anm.). Det kvinnliga inslaget blir istället tuffa Mary "Letal" Jemide, en multibegåvad tjej som bland annat slukar eld och dansar magdans. Klart läckert.

Anna - Viktoria Rylander

Expressen

LiveShow

..."Patrick El-Hag & Morocco 85:s föreställning är en blandning av mycket. Det kan kallas för kabaré, men Patrick El-Hag vill undvika invanda namn och begrepp. Så det blev ett nygammalt namn i ett nytt sammanhang. LiveShow.

Det handlar om ensamhet och en skev verklighets avigsidor. Texterna är mörka men framförs när föreställningen är som bäst med sådan intensitet och närvaro att intrycket blir allt annat än dystert.

Musiken kan bitvis låta som fusionjazz, och bra arrangemang av Joakim Häggström ger en blå grundton. Leo Norgren har ett wah-wah på sin gitarr som när det stegras blir till något annat än sjuttiotalsinfluenser."...

Patrick Lindroth

Dagens Nyheter

"Liveshow" trovärdig kluvenhet inför tillvaron

Jag är född till optimist och har en mycket ljus prognos
Det kommer gå åt helvete det här

Sjunger Patrick El-Hag i sin "Liveshow".

Han vandrar i regnet, han minns det som var, han fyller på sitt glas och dricker och gråter med all sin sorg och tänker på - eller om han själv tillhör - alla de pojkar som får gå hem utan sällskap. Nära slutet av showen kommer så hyllningen till troheten, till den enda partner som aldrig svikit - högerhanden.

Allra bäst är Patrick El-Hag när han står vid micken och sjunger rakt upp och ner. Då är kluvenheten inför tillvaron trovärdig, då känns den underliggande sorgen och rotlösheten starkast. Han har röst och scenauktoritet nog att göra tillvarons skuggsidor trovärdiga utan större åthävor, vilket man också märker när han tar till dem och stryker under med dubbla sträck. Fasan blir inte större när han får spasmer i en rullstol, Den erotiska ambivalensen inte tydligare av att han sätter på sig svart sammetsklänning och peruk.

Tvärtom blir det hela ganska oskuldsfullt. På samma sätt blir det med inledningssnacket till de båda avdelningarna som fått namnen "Dödligt intromezzo" ett och två - för många verbala yttre attribut. Men det både bär och griper när Patrick El-Hag sätter sin tilltro till det han har i sig istället för det han har runt sig. Joakim Häggströms fina arrangemang understryker de kvalitéerna.

Calle Pauli

Vecko revyn

Patrick El-Hag

Folk undrar vem f-n den där El-Hag är, som ligger på innelistan i Aftonbladet tillsamanns med Pernilla Wiberg och Ace of Base. Utan en platta är det helt enkelt svårt att nå ut, suckar Patrick El-Hag. Han är så snygg att hälften kunde vara nog. Och sjunger som en gud med Marlborostämband i egna showen på studion i Stockholm.

Hudnära sånger om hat, smärta, desperation, kärlek, sex… Showen som hade premiär i mars har fått fin kritik i media, och eftersom publiken fortsätter att komma varje tisdag har speltiden förlängts från ursprungligen en månad, till slutet på maj.

Ändå är det få utanför huvudstaden som känner till honom. Mamma kommer från ex Tjeckoslovakien, pappa från Sudan. Patrick kom till Sverige när han var tio år, och har bott i Stockholm sedan dess med undantag för tre års internatskola i Gränna på gymnasiet. Efter två år på Calle Flygares teaterskola visste han att det var artist han ville bli och sprang runt på skivbolagen med sina demo-taper. Utan att lyckas övertala ett enda att skriva kontrakt.

-De har problem att sortera in mig i ett fack, tror jag. Många förväntar sig att bara för att jag är mulatt ska jag syssla med hip hop.

Men det har aldrig riktigt varit min grej. Det är väl mitt Slaviska arv… Med så vitt skilda idoler som Bowie, Bob Marley; Brel och Barbra Streisand blir förståss resultatet en smula… annorlunda. Och väldigt, väldigt bra. Men Patrick, och framförallt hans band Morocco-85, hotar med att lägga av om inget "händer" snart. Det är bara att hoppas på att någon ger grabben ett skivkontrakt snart.

Anna - Viktoria Rylander

CITY NYTT

Sensualism, och lätta räfrenger

Om du känner för att bli riktigt omtumlad, och vill få en sångröst serverad som går raka vägen in i maggropen - bege dig till Studion.

Här framför Tjeckisk - Sudanske Patrick sin vardagsrealistiska liveshow med "storstadattitydshumor". Han ackompanjeras av en bödel (!), Raffsiga Rita och ett suggestivt musikaliskt arrangemang, framfört av Morocco 85.

Showen består av nostalgi och fatalism, intim distans, nakenhet, smuts och förnedring, sexuell ambivalens, suicidala texter med lättnynnade refränger och allt annat som gör livet värt att leva…

De något zombie - liknande men ändå mycket duktiga Morocco 85 utgör en skarp kontrast till den starka närvarokänsla som El-Hag utstrålar. Kompositionerna vi får ta del av är så gott som alla Patrick El-Hags egna, även om vissa "mindre betydelsefulla personer som tex Jacques Brel, David Bowie och Sting kopplas in i den kreativa processen emellanåt", som Patrick själv uttrycker det.

Showen är lite jazz och lite rock. Sensuellt. Äkta. Och det är faktiskt bra.

Undertecknad som blev helt betagen av de jazziga, lite grooviga balladerna hade förvisso svårt för de plötsliga attackerna av de Imperiet - liknande kompositionerna,. Trösten var då att jag kunde bojkotta hörselförnimmelserna och bara ta del av Patricks expressionistiska artisteri. Under föreställningen bjöds publiken på vivida skildringar av bitter olycklig kärlek, lust samt en lekfull beskrivning av begreppet "Det är inte hunden utan handen som är mannens bästa vän", får vi veta i "Höger Hand" som är tillägnad "alla pojkar och män som går hem ensamma eller som har cellskräck".

När jag fick tillfälle att prata med den trevlige artisten, förklarade han varför det var så skarpa kontraster i musiken. Jag och mitt band har så många olika influenser från olika håll. Själv är jag starkt präglad av uppväxten i Bratislava. Undertecknad som själv härstammar från närbelägna provinser känner genast igen det östeuropeiska, vis - liknande sättet att framföra små tolkningsbara berättelser. Morocco 85(Leo Norgren, Joakim Häggström, Andres Sierra och Andreas Lundhäll) är däremot i första hand influerade av svart musik - tex Curtis Mayfield. När jag berättar att jag flera gånger under showen önskade att jag hade denna musik hemma, avslöjar Patrick att ett skivkontrakt faktiskt är hans mål…

- Även om publikkontakten vid liveframträdanderna är en unik upplevelse måste man höras på radio för att nå den stora massan, kommenterar Patrick.

Så Sony och Virgin med kollegor - hoppas ni fattar piken. Det går nämligen inte att förneka att Patrick har talang. Och någon skrev att "framförallt unga har hitintills gillat Patricks sätt att kasta sig mellan det burleskt roliga, det nattsvarta och det totalt nakna".

Har Sverige fått en ny skald?

Ute i världen finns kanske hundratals artister som denne, men i Sverige är Patrick El-Hag rätt unik. Och han är det på Studion, tisdagar 21.00, fram till i Juni.

Sylvia Ziemski

Aftonbladet

Liveshow med viskningar och vrål

Att livet inte är någon picknick har Patrick fått djävligt klart för sig.

Hans performance-inspirerade föreställning handlar mycket om sökandet efter kärleken. Om bejakandet av sexualiten.

Men El-Hag är ingen dogmatisk pragmatiker som presenterar färdiga paketlösningar. Han framlägger både teser och antiteser, kontradiktionerna haglar.

Larmande gitarrer a la Clash är sändebud som kommer med påbud om en nära förestående apokalyps. Men just när de vrålande gitarrerna håller på att spränga trumhinnorna bjuds en stillsam, suggestiv ballad som motbild, skumsläckare mot världen som brinner.

Patrick har sedan sin förra show fininställt uttrycksmedlen. Oavsett om det är viskningar eller vrål är “Liveshow” hela tiden intressant; den skapar en diskurs om vilket liv vi lever, och varför.

Tom Hjelte

Dagens Nyheter

Café Apocalypse

Patrick El-Hag är ännu inte så känd. Men han har en röst och en scenauktoritet och en förmåga att lägga erfarenheter i texter som många mer etablerade har god anledning att avundas honom.

Nu sjunger han på Studion på torsdagskvällar tillsammans med bandet The Umbrellas och den bisarre pseudonymen Kardinal Kaos och det hela handlar en hel del om döden - “Sent på jorden”

är ett slags tema. När Patrick El-Hag blir ombedd att beskriva den värld han rör sig inom i sina texter tvekar han. Han säger att det han skriver är abstrakt och allegoriskt och att det lätt blir löjligt och pretentiöst när man använder de ord det handlar om. Ord som “existensiell ångest”, “människans kluvenhet”, “ambivalens”, “gränstrakter”. Han citerar hellre en rad från en tidigare kabaré: “Ingenting är vad det utger sig att vara” Och i rekvisitan finns kullerstenar och gatlyktor och bordeller och sista snön men det fina i kråksången är att i Patrick El-Hags texter blir både känsla och insikt någonting utöver summan av de olika ingredienserna. Som tagna var för sig ju inte är alldeles obekanta.

SJÄLV SÄGER HAN att det är orden som är hans styrka. Sin röst ger han inte så värst mycket för och han tror inte att det är för att lyssna på den som någon kommer till Studion.

“Patrick El-Hag and The Umbrellas“ gjorde sitt första framträdande tillsammans för tre år sedan, på Kägelbanan, och de har jobbat tillsammans då och då sedan dess, tidigare också på Studion. Arrangemangen gör Joakim Häggström, tillika pianist och melodierna till Patrick El-Hags talsång görs i sammarbete där ingen är riktigt säker på vem som gör vad. Förutom egna texter har de en repertoar med låtar av Brel, Vysotskij och Tom Waits som nav. Showerna är spektakulära med ljus, rök och andra smärre sensationer. Patrick El-Hag säger att han vill göra extremt laddade föreställningar med substans för unga.

- Det är klart att jag skulle kunna sitta ensam med en gitarr och sjunga om att jag är olycklig och att jag vill ha mera rödvin, men...

KONFERENCIER OCH lekledare är Kardinal Kaos och hans kolleger säger att hans fyra inspirationskällor är Lotta Engberg, Lill-Babs, Loket och Magnus Härenstam. The Umbrellas övriga medlemmar heter Leo Norgren, gitarr, Andreas Lundhäll, bas och Andrés Sierra, trummor.

Calle Pauli

Svenska Dagbladet

Café Apocalypse

Den sista snön har fallit och den sista snön har smält
Han ska dö snart och är bara elva år
En far som håller om sin son på ett sjukhus i New York
Dit döden kommer tidigt denna vår
Några timmar kvar att leva och inga tårar kvar
Ger inte ifrån sig det minsta lilla ljud
Jag är född till katolik och jag tror på Jesu Krist
Men jag undrar, var i Helvete är Gud

Det låter inte direkt som texten i en Las Vegas show. Inte heller som en visaftonsvisa. Ändå är det någonstans mittimellan Patrick El-Hag vill vara i sin nya show Café Apocalypse på Studion i Stockholm.Undergångsstämningen är påtaglig. Dekadansen finns där också. Och lite förtäckt bakom en läcker ljudridå kommer texten, så otäck att man får gåshud. Patrick förefaller minst av allt vara domedagsprofet när han stiger ner från scenen där han repeterar med bandet The Umbrellas. Skrattet är nära, ögonen pigga. Och han talar om att lyckas, att slå kommersiellt.

-Det är det som gäller idag om du vill komma någonstans, kunna leva på det du gör.

Han är övertygad om att hans sånger är kommersiella. De har ett budskap, de är visuella. Och så är det ju inne med döden. Framför allt unga har hittills gillat Patricks sätt att kasta sig mellan det burleskt roliga, det nattsvarta och det totalt nakna.

Tiden går, ja, tiden går - går dessvärre upp i pris
Och jag har inte råd med att du tvekar
Du gör så jävla ont i mig när du smeker mig så där
På så sätt känner jag den kärlek du förnekar
Men du vet inte vem du är och det är mindre bra
För då vet du heller inte vad du känner
Du säger att du älskar mig, men bara som en vän
Jag säger: Älskling, börja knulla dina vänner!

Han kräver sin publik, den unge Slovak-Sudanesen som kom till Sverige när han var barn. Men han ger den också något - sitt kluvna jag (katolik eller muslim, mörk eller ljus, rolig eller allvarig, sexuell ambivalens) och en helt annorlunda föreställning. Tidigare har tempot varit våghalsigt lågt, dompterat av Brel och Vysotskij. Till den här showen har man ökat det till att bli "funkkabaré" där musiken arrangerats av The Umbrellas pianist Joakim Häggström och där två körtjejer förstärker med bland annat sång. Förutom Patricks eget material ("som ligger i högar i byrålådan") gör de fortfarande egna versioner av Brel, Vysotskij, Marianne Faithfull och Flash & Pan. Och liksom i Dripp Dropp - kabarén på Studion i höstas är humorn viktig som komplement till det mörka i texterna. Figuren Kardinal Kaos står för en del av den, bland annat i sketchen "Död, dödare, dödast". Café Apocalypse, Studion, S:t Eriksplan. Premiär torsdag den 22:a april kl. 21. 00

Björn Brandell

Aftonbladet

"Dripp Dropp"

Ni känner kanske till att en koreansk sekt tror att världen skall gå under med början den här veckan. Men det är inte bara dumma koreaner som tror att världen håller på att gå under. På Studion står varje tisdag en svart kille och sjunger att "det är sent på jorden". Patrick El-Hag heter mannen som är domedagsprofet. Fast hans profetia framförs till takterna från en instrumental Prince-låt några snuttar av Army of Lovers och lite Madonna. Trodde ni att svarta bara kan sjunga rap-låtar?

Patrick El-Hag, bördig från Sudan och Tjeckoslovakien, sjunger egenhändigt komponerade visor i Brels anda (långt från den låt på Pernilla Wahlgrens nya skiva som han varit med och skrivit). El-Hag, som är en riktigt Chris Lancelot-look a like, imponerar som låtskrivare och artist. Med sin utrycksfulla röst som ömsom viskar, ömsom vrålar, och med sina texter förmår han blottlägga publikens känslor. Kabarén som El-Hag är röd, eller snarare svart (i alla bemärkelser) tråd i heter "dripp dropp". Kompbandet består av fyra unga män som går under namnet The Umbrellas.

Sättningen är elgitarr/akustisk gitarr, basfiol, piano och bongotrummor. Särkilt gitarrspelaren Leo Norgren imponerar med sitt "wah-wah" sound som inte står långt efter Isaac Hayes i "the shaft" (låten som är signatur till sportspegeln).

Den heter ju att "lika barn leka bäst" och som ständigt lekkamrat har Patrick den misnt säregne figuren Kardinal Kaos. En kort figur i långa mustascher med komiska talanger. Den dråpligaste inslaget är en scen där Patrick spelar tysk nazist med Kardinal Kaos som tolk.

El-Hag gör en del covers "What a wonderful world" blir "Vilken underbar värld", Flah & the Pans "Walking in the rain" blir "Vandrar i ett regn". Två rätt okända sånger av Vysotsky "Ingenmans land" och "Dina ögon är som knivar" tolkar El-Hag med den äran. Han avslutar med några paradnummer av National Teatern, måhända en taskspark mot Thorsten Flinck som uppträder på Studion me just Nationalteatern låtar.

Patrick El-hag är en egensinning ung man som är väl värd att upptäcka. Ni kan själva göra det på Studion. Om världen inte har gått under.

Tom Hjelte

Dagens Nyheter

Hemlighetsfulla sagor om trånad och längtan

Scen: Södra Teaterns Kägelbana
Pjäs: "Historien om Brödraskapet"
Regi: Nina Lillienberg, Patrick El-Hag och Kardinal Kaos
Musik och texter: Joakim Häggström, Patrick El-Hag och Kardinal Kaos
På scenen: Kardinal Kaos, Patrick El-Hag

Kardinal Kaos tänder två ljus. Det råder svunnen och mytisk medeltid och i morgon skall Brödraskapet besöka slottet. Men den här kvällen är det tillfälle att berätta historier om trånad och längtan. Dessa känslor är historiens röda tråd.

Kardinalen och Narren (Patrick El-Hag) berättar ett slags sagor i monologform för publiken och musikerna (Joakim Häggström, piano, Erika Wentzel, med underbar celloton, Leo Norgren, gitarr och Sophia Tönne, dragspel) ger försynt stämmingsförstärkning.

Det är just stämmningarna som fascinerar. Det hela är mycket hemlighetsfullt och vi får aldrig veta riktigt varför Brödraskapet skall komma eller vad det står för. När sagorna är berättade och sångerna sjungna släcker Kardinal Kaos det två ljusen och allting är över.

Musiken är pastischartad, liksom texten. Kanske är den romantiserade medeltidsinramningen uttryck för en längtan bort och dessa utgjutelser om sällan fullbordad kärlek är en rimlig reaktion i AIDS tider. Det mystiska slottet, tillflyktsorten för "alla vi som inte hör hemma någonstans" och det är kanske dessa "vi" som är brödraskapet.

"Den stilige stallpojken" och "Gwendolyne" är berättelser om åtrå, och ofta förs tanken till provencalska medeltidsballader om hövisk kärlek och dyrkan på avstånd, hur som helst omständigheter där man sällan kommer till skott.

Det känns alltså logiskt att programbladet, inför publikens möte med den ganska spefulla Narren och ganska godmodiga kardinalen, talar om att göra dröm av verkligheten.

Nu är det inte alls lika dystert som det låter. I texterna finns plötsliga ironier och skämt och de agerande har scensäker och avväpnande charm.

Per Mårtensen