Patrick El-Hag  The Bottom Line

Många vemodiga män sjunger om ensamheten, om sumpade chanser och kraschade förhållanden, så nog har Partick El-Hag en och annan förebild i genren. Det roliga är att han lyckas vara en alldeles egen röst i de ensammas och utanförställdas kör. Hans texter är bra och fångar känsligt de ögonblick i livet när kärleken eller hoppet om kärlek svikit och bara lämnat ensamhetens lekar och innehållslös sex efter sig. Men han är befriande fri från bitterhet. Livet är ödsligt, visst, men inte stendött. Det liv som just nu är utom räckhåll finns förhoppningsvis någon annanstans.

Då och då har Patrick El-Hag dykt upp på olika estrader de senaste åren, bland annat på Studion. I lite olika skepnader, en gång i spektakulära utspel med rök, klänning och rullstol. Bäst och tydligast har han varit när han uppträtt rakt upp och ner utan åthävor.

På skivan sjunger han sina texter med ett nära nog minimalistiskt men uppfodrande utspel. Ofta griper han. Man tar honom på allvar mitt i den ensamhetens standardrekvisita som han hanterar på sitt självständiga vis. Musiken befinner sig någonstans mellan ballad och rock. Den är behagligt lättlyssnad men absolut inte lättköpt. Texterna rymmer fler och större komplikationer, musiken blir till en god supporter. Tillsammans åstadkommer de något både tänk- och lyssnansvärt.