Patrick El-Hag The Bottom Line
Aftonbladet (pulsen)
Jag vet inte vad det är frågan om, här kommer en kille med uppenbara svårigheter att kunna sjunga (han låter som en makaber blandning mellan Rikard Wolff, Pet Shop Boys och Thomas Di Leva). Musiken är mer eller mindre monoton och datoriserad i kompet, med uppiggande livedetaljer. Här har vi en kille som med det han vill säga, eller kanske inte vill säga, ty han är väldigt blasé och desillusionerad, fångar en direkt. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är men Patricks musik berör mig ungefär på samma sätt som vissa romaner, jag vill inte fortsätta läsa, jag förstår inte alltid det jag läser och jag känner ingen större sympati för dem jag läser om, men jag kan inte sluta. Jag är fast, från första raden och första tonen. Musik att ta livet av sig till?
Annika Sundbaum Melin