THOMAS OLSSON 1966-2003

NAFS(k):s livstidsmedlem Thomas Olsson, ofta känd under författar- och artistnamnet (Kardinal) Kaos, avled den 7 maj efter en olycka i Laos där han tillfälligt var bosatt. Han efterlämnar ett stort och svårt tomrum hos alla som fick förmånen att lära känna honom, om än bara vid något enstaka tillfälle.

Olssons gärning för den ankistiska forskningen var begränsad. Han upprättade inga tecknarindex och skrev inga djupsinniga artiklar i NAFS(k)uriren. Men den underfundiga och lätt respektlösa livsstilen i Ankeborg, och den likasinnade andan hos många aktiva ankister, tilltalade honom. I ett kvarts sekel var han en trogen och uppmärksammad gäst på mötena i Stockholm och deltog med än större glöd i de sociala kring- och efteraktiviteterna. Hans egen ännu mer respektlösa livsstil gjorde honom också till en omtyckt måltavla för NAFS(k)urirens skvallerspalt. Med sin knivskarpa personlighet och sitt karakteristiska yttre kunde han ha stigit rakt ur en serie av Carl Barks: en kortvuxen figur med ovårdat skägg och svart hatt som på allmänna gator misstagits för såväl rabbin som rockstjärna; en slagfärdig konversatör ständigt redo med en träffsäker livsiakttagelse eller en ironisk vänskapsgliring. Ingen som har träffat honom glömmer honom någonsin.

I sjuårsåldern drabbades Thomas Olsson av en sällsynt muskelsjukdom som handikappade honom för livet. Ett ovisst år på S:t Görans barnsjukhus följt av en lång konvalescens grundlade både hans breda bildning och hans bittercyniska galghumor: medan kamraterna lekte utomhus fanns inget annat att göra än att läsa böcker och filosofera över slumpens orättvisa skördar. Som vuxen "hämnades" han på livet genom att vägra anpassa sig till normala gängor. Hans kropp var oduglig men hans intellekt toppslipat; dock gjorde han en särskild affär av att inte använda det till annat än vad som föll honom in för stunden. Inga reguljära arbeten eller studier kunde fånga hans uppmärksamhet särskilt länge. Var han tvungen att uppge ett yrke kallade han sig poet eller pokerspelare. En period drev han Sveriges första konstgalleri för serieoriginal. Framgångarna uteblev: det största originalet var galleristen själv och han var inte till salu. Senare sålde han sällskapsspel i samma lokal i Gamla stan, men även denna butik fick läggas ner. Lagret tömdes en natt efter att Olsson hade visat en "vän" hur man kunde ta sig in utan nyckel. Olsson ryckte på axlarna, fann situationen komisk och var glad över att slippa "arbeta".

På så sätt levde han, en ständig vandrare genom skiftande Stockholmsmiljöer, alltid omgiven av goda vänner som slogs om att få bjuda honom på mat, öl och husrum. Han skrev noveller, dikter, aforismer och sångtexter. Han spelade spel på sällskaps- och tävlingsnivå och nådde elitklass i flera grenar. Han läste oavbrutet och efterlämnar en av landets största samlingar av nobelpristagare. Det ospecificerade projektet "Kaos i Laos" pågick som bäst då hans liv avbröts en vårnatt i Vientiane. Han föll av en motorcykel – så dumt och onödigt, skriker vi nu i vår sorg, men ingen var mer medveten om tillvarons risker än Olsson själv, ingen hade ägnat mer tid åt tankar om liv och död än han, ingen var mer beredd att leva som han ville i stället för att bry sig om "de kloka", som när allt kom till kritan ändå alltid begrep mycket mindre än han.

Min egen vänskap med Olsson går tillbaka till påsken 1978, en oförglömlig kväll då vi spelade luffarschack på ett vandrarhem i Hildesheim med den tyska skivversionen av Disneys "Djungelboken" på högsta volym i samlingsrummets stereoanläggning. Då var han elva år. Jag var sjutton och hade sällan träffat någon med samma intressen, samma tänkesätt och samma bokliga bakgrund som jag. Men i denna lilla oviga kropp fann jag en människa som fick mig att häpna. Känslan av inre samhörighet skulle bara förstärkas genom åren. I praktiskt taget allt som jag har sysslat med var Olsson en betydande part. I mångt och mycket såg vi på livet på samma sätt; jag avundades honom ofta för att han hade det större modet att leva efter sin inställning, och jag skämdes för att jag alltid hade större lycka med livets lotter. Hur livet ska bli utan Olsson kan jag inte föreställa mig, men ännu mindre kan jag föreställa mig hur det skulle ha varit om jag aldrig fått träffa honom. Aldrig har jag mött en människa som stått min själ så nära. Min tacksamhet till Thomas Olsson är omätlig för allt han hjälpt mig att uppleva och allt han lärt mig att förstå.

Stefan Diös

Ur ankistförbundet NAFS(k):s medlemsblad Kvacket nr 3/2003.