”Olsson ” – för mig mest myt. Ett sorts folksago-dis över namnet. ”Olsson har flyttat in i ett mörkrum! ” ”Har du hört att Olsson blev förväxlad med en rabbin av en andtruten dam som prompt skulle återbörda honom till ett sällskap på Västerlånggatan? ” Han var någon jag ständigt – fast bara då och då – hörde talas om. Många talade om Olsson. Och senare Kaos. Alltid med en blandning av förtjusning och djup respekt, som man har för den som banar sina egna vägar.

Vi sågs ibland, med slumpartat långa mellanrum. Sedan 25 år rörde vi oss i varsin utkant av samma subkulturer. En gång var du hemma hos mig, och satt sönder ett paket Cornflakes. Ett anekdotiskt brottstyckeminne som man undrar varför man alls kommer ihåg. Jag minns inte varför du satte dig på paketet, eller varför det var placerat så konstigt. Kanske är det inte ens sant, utan bara ett falskt minne som lagts in av mitt undermedvetna för att det passar in i någon slags logik?

Att du dör är däremot inte logiskt. Nu alltså. Antingen skulle du redan varit död sedan många år, eller också skulle du bli många fler år.

Den människa Thomas Olsson jag kände var däremot inte alls något sagoväsen, utan en vänlig och lättumgådd människa. ”Kände ” är förstås att överdriva. Vi var ungefär ”bekanta ” – ett numer rätt obrukat ord som nog ändå bäst beskriver vår relation. Vi pratade om lite ditt och datt de gånger vi sågs, och du kändes alltid omedelbar och oförställd. Och, som sagt, vänlig.

Ingen borde bara få försvinna så där. Det borde fortsätta finnas en OLSSON i världen, för mig och för alla andra att lita på när inget annat är fast. Det skakar om i själen när man påminns om livets skörhet.

Du får gärna komma tillbaka, och säga att det där med motorcykeln bara varit ett trist skämt. Jag ska ställa fram ett paket Cornflakes, om du bara säger till när det passar.