En spelare, en kämpe och en ”stor liten medmänniska” som vid sju års ålder fick 50 % chans att överleva året ut, men som tog nästan 30 år till på sig. Ingen sjukdom besegrade honom. Det var livet, när det älskade honom som mest och när kärleken var besvarad. Mannen med de små stapplande stegen, som alltid gick en liten bit bakom oss, kom på så sätt först i mål. Många är vi som väntar på dagen då vi kan omfamna honom, gratulera till segern och åter få äran att bjuda honom en starköl med sugrör i - på andra sidan mållinjen. Hans resa fortsätter nu utmed Mekongfloden. Det tomrum han lämnar efter sig i mitt, liksom i många andras liv finns inte - där råder för all framtid Kaos. Jag tackar livet för att det en gång förde oss samman och döden, som alltid kommer att påminna om detta.
Kulvertarna är mörka och verkar
milslånga där de går under sjukhuset
ibland vågar jag mig in några meter
men det är obehörigt område och när
som helst kan en grönklädd varelse
ljudlöst komma farande
som en underjordisk demon på spark
så de flesta av mina färder går med
tankens kraft
inte ens då är det säkert att jag törs
titta in bakom alla hörn.
